Svensk folkbildning utreds, svartmålas och bantas som aldrig förr. Det finns skäl att lyssna på en del av kritiken liksom det finns skäl att avfärda andra delar. I sitt föredrag sorterar Erik Amnå först upp de olika argumenten. Därefter ger han verktyg och exempel som en stolt men självkritisk folkbildare kan använda för att visa när folkbildningen fungerar som bäst. Hur den bidrar till kulturens utveckling och den bildning som både individer och samhälle just nu desperat behöver för att skydda humanismen och demokratin från sönderfall.